På ett litet ålderdomshem ute på landet finns Paul Edgecomb. Han verkar utåt vara en helt normal pensionär men inombords lever minnena av hans förflutna kvar och är ständigt närvarande hos honom. År 1935 arbetade Paul som ansvarig för dödscellerna och avrättningarna i fängelset Could Mountain. Paul funderar aldrig särskilt mycket över hans val av yrke förrän John Coffey, en stor och svart men naiv och oskuldsfull man som dömts till döden för att ha våldtagit och mördat två vita flickor, anländer och händelser som för Paul verkar helt oförklarliga börjar inträffa. 
Gröna milen har lyckats med den sällsynta bragden att alla skådespelare är helt perfekta för sina roller och gestaltar dem övertygelse och trovärdighet. Tom Hanks gör rollen som den plikttrogne chefsvakten Paul Edgecomb med en fascinerande skicklighet och det är inte en överdrift att påstå att Den gröna milen tillsammans med Forrest Gump tillhör mästerverken i Tom Hanks karriär. 
Den gröna milen tillhör den minoritet av filmer som har förmågan att beröra alla människor som ser den oavsett ursprung. När vi ser Gröna milen slår allas våra hjärtan i samma takt. I Den gröna milen möts mänsklighetens sämsta och bästa sidor och hela idén med att låta dem mötas i de dödsdömdas celler är otroligt gripande. Den gröna milen har dessutom inte heller något klart tema. Temat kan lika gärna vara frågan om dödsstraffets vara och icke vara som rasism och fördomar. Budskapet kan lika gärna vara att förmågan att förlåta är det viktigaste vi har som att det finns företeelser i naturen som vi inte kan förklara vetenskapligt. 
Det är det som är tjusningen med den Gröna milen för mig, att vi alla trots våra olikheter kan beröras lika mycket av filmen men ändå finna våra egna meningar i den. Den kommer att räknas som ett av de stora mästerverken och den är värd högsta betyg! 

Betyg 5 av 5